tisdag 7 januari 2014

Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?


Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.
Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.
I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.
Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:
• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.

• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.
• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lite kallt krig-nostalgi.
Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter
När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.
Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Några kommentarer:

Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.
Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, "chiefar", systemtekniska officerare och så vidare.

Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.

För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.

Framtidens fartygsanskaffning?

För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:
”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.
Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?
I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.

4 kommentarer:

  1. Mycket bra! Även om vi helst skulle vilja se ökade försvarsanslag så ligger det nog ett större värde i att presentera alternativ som ger ökad försvarseffekt inom befintlig ram.

    SvaraRadera
  2. Tack för bra text!

    En invändning dock: tycker mig ofta se kvalificerade försvarsdebatörer uttrycka sig i termer av "Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar."

    Visst, det kan man om man, om man är Bagdad Bob! Varje sådan invändning bör dock enligt min mening diskvalificera från vidare seriös försvarsdebatt.

    Detta då det som bekant tar ett antal år att bygga upp den här typen av kvalificerad militär förmåga, samtidigt som det är ytterst vanskligt att försöka förutspå framtiden med någon som helst säkerhet.

    Om man till termer som "otänkbart" eller "osannolikt" lägger något i stil med "överskådlig framtid" har man iofs något jag tror har har viss logisk relevans givet sammanhanget. Tyvärr är dessa kritiska nyckeltermer sällan kvantifierade, vilket känns tveksamt givet sakens mycket allvarliga natur: Vem skulle ta någon (energiministern!?) som sade att "vi kan och bör ta bort ett par av kärnkraftverkets säkerhetssystem då ett haveri inom överskådlig framtid är osannolikt" på allvar? Skulle det kännas bättre att höra att "vi kan och bör ta bort ett par av kärnkraftverkets säkerhetssystem då sannolikheten för ett haveri inom den kommande tioårsperioden bara är X%"?

    Förmodligen knappast någon och nej.

    Kontentan? Politiker ansvariga för kritiska samhällsfunktioner bör inte komma undan med så slapp argumentation, och kvalificerade debattörer bör bidra till att så sker.

    Med det tyckt och skrivet! Tack än en gång för bra text och blogg. Jag hoppas att detta inlägg inte skall uppfattas som alltför barskt eller fokuserat på den specifika texten - vill belysa ett vad jag tycker mig se vara ett vanligt förekommande och allvarligt felslut.

    Mvh
    Fredrik

    SvaraRadera
  3. Nu skall man väl också komma ihåg att fem korvetter sannolikt aldrig betyder mer än maximalt fyra möjliga att sätta in med kort varsel. Minst en eller mer troligt två ligger under översyn under stor del av tiden. Alltså: tre till fyra kvalificerade ytstridsfartyg möjliga att sätta in med kort varsel är vad vi får med fem enheter.
    Samma sak gäller förstås minjaktfartygen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt korrekt. Det är ju mycket det som Christer Hägg belyser med sitt resonemang om ubåtar och helikoptrar.

      Radera