lördag 13 juni 2015

Klickjakt, allmänintresse och sekretess

En av de goda konsekvenserna av att leva i ett demokratiskt samhälle är förekomsten av fri press. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på konsekvenserna av motsatsen till detta tillstånd.

Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.

Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.

Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller "jagar klick" på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.

När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.

När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.

När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.

När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd "pressträff" läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.

Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.

Några fiktiva exempel:

DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.

DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna "experter". Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.

Parallellerna till "tårtningar" och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och "Så blir vädret i juni, juli och augusti".

Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.

tisdag 30 december 2014

Tio år senare - under askan glimmar glöden


 


Minnesstenen på Berga

Sista december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj) ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04. Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1) till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade 4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till systerförbandet i Karlskrona.

Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.
Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04 och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar skingrades för vinden.

Vad var då Andra ytstridsflottiljen?

Som det står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och jagarna, Första ytattackflottiljen.

1.yaflj hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15 kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).

När jag 1993 gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.

Vid anfallsföretag (vårt anfall mot fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas. Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45 tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.

 Min värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).

Senare överfördes robotbåtarna till 3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.

I samband med min flottiljs nedläggning och personella sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.

onsdag 2 april 2014

Extra ubåt och långräckviddigt luftvärn - lysande utsikter?

Med början 1 april meddelade försvarsministern att moderaterna föreslår tidigarelagd anskaffning av långräckviddigt luftvärn.


Samma dag presenterades Riksrevisionen en rapport om statsmakternas ekonomiska styrning av försvarsmakten. Bland annat redovisades att materielanskaffningen ligger 30-50 miljarder kronor back under den kommande tioårsperioden.


2 april meddelade så försvarsministern att man avbryter TKMS-upphandlingen av ubåten A26 och istället går vidare med Saab. Dessutom att man ökar antalet ubåtar till fem (mod av samtliga Gotlandsubåtar, två st A26). Goda nyheter. Min farhåga är dock att man köpt en dam medan alla bönder offras. I en mycket ansträngd övningsekonomi måste helt enkelt anslagen öka för att nå kvalitet på befintliga förband. Hur mycket ska då anslaget ökas för att hantera både materielskulden och tillkommande kostnader för lv-robot och ubåten?


Bortsett från dessa funderingar så gör jag tummen upp för detta innebär att moderaterna tar intryck av debatten. Ökat antal enheter i marinen är avgörande för rationalitet, uthållighet och tröskelförmåga. Ersättning av det gamla systemet Hawk är nödvändigt för tröskelförmåga och skydd av infrastruktur.